Jag snubblade nyss över en text på en blogg som handlade om något så enkelt, men samtidigt så provocerande, som att göra ingenting. Författaren skrev om det italienska uttrycket dolce far niente och jämförde med nederländarnas niksen, spanjorernas sobremesa och till och med tyskarnas något mer gammaldags Müßiggang. När jag läste den kände jag nästan ett sting av avund – inte för att jag inte har möjligheten att vara stilla, utan för att jag så sällan tillåter mig själv det.

Det slog mig att jag nästan alltid definierar en bra dag genom vad jag har hunnit med. Jag känner mig nöjd när jag kan kryssa av punkter på en lista, men blir rastlös och nästan lite skamsen när jag inte "får något gjort". Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det egentligen är i de där till synes tomma stunderna som livet verkligen finns? Att sitta kvar efter middagen utan att plocka undan, att stirra ut genom fönstret utan mål, att låta tankarna komma och gå.

Bloggaren beskrev också idén att kanske till och med ställa om sig till att själva syftet med livet är just detta: att bara vara. Det låter radikalt i en tid när vi matas med budskap om utveckling, prestation och ständig förbättring. Men jag måste erkänna att det också låter befriande. För vad händer om jag en dag inte längre orkar jaga? Vem är jag då, om jag bara får vara?

Det jag tar med mig från texten är inte en romantisk bild av att sitta på en piazza i Italien (även om det lockar), utan snarare tanken att jag kan börja i det lilla. Att inte dra fram telefonen varje gång jag får en minut över. Att ge mig själv utrymme att andas utan att genast fylla på med nästa intryck.

Kanske kan "att göra ingenting" bli en sorts övning. Inte för att prestera bättre imorgon, inte för att vila upp mig inför nästa projekt, utan bara för att livet faktiskt får vara så. Och kanske är det, som bloggaren antydde, det mest meningsfulla vi kan göra.

#lathet #produktivitet #meningenmedlivet #livet #reflektion #stress #hälsa #utmattning